November 9, 2012
Petter väljer ord.

Dagens ord: Lillgammal 

Min omgivning är ganska speciell. Jag sitter i en lägenhet som är på högsta våningen och den har sitt egen tak, ja, som man säger. En etagevåning helt enkelt. Om det nu är enkelt. Jag menar, utan att hamna under humble bran-kategorin, en matta här inne kostar i runda slänger en årslön och balkngen har utsikt över allt som är sevärt i hela stan. Det är ett en underbart lägenhet helt ekelt, och kanske, kanske är det något som gör ‘humble’ gör någon lite lillgammal. 

OCH BRA ÄR DET”! En lillgammal person är troligen det mest intressanta och UNDERBARA jag vet. Det är något som går mig att ömma av avund, något som får mig att spinna iväg och något som får mig att njuta. En lillgammal person för mig, det är någon som inte nödvändigt vis nördig, inte nödvändigtvis tråkigt men SÅ nödvändigtvis intressant. Det är någon som har tänkt efter, någon som öppnar käften när det finns något att säga men ofta håller tyst när det inte finns något intressant att tillägga. Ofta då för att det är en allmänt låg nivå på konversationen. 

MEN. Alltid detta men.

En lillgammal person har en viss pondus, det är en person som menar vad dom säger. Och inte bara det. Dom har menar det hela livet. Det är något så djupt FINT och VACKERT i hela den tanken. Någon som pratar om det dom tycker om och beundrar, inte någon annat. Något som dom älskar är också ngot dom vill dela med sig av, det är något vi alla borde njuta av och influeras av. Det är något speciellt med dessa människor och jag tror på riktigt att dom vet något som vi andra inte vet. Det är någor i deras uppfattning av världen som dom greppar och förstår som formar dom till de personlgheter som de är, och det är något som vi normala dödliga inte har försått.

Adderar du en touch av asbergers till den ombinationen. Ja, då har du mitt drömobjekt. Någon som inte kan gå ointervjuad, någon som bara föds en gång var hundrade år. 

1:21pm  |   URL: http://tmblr.co/ZbNTLxWw4ONK
November 8, 2012
Petter väljer ord.


Dagens ord: Hipster

Hipster är någon som älskar allt som är gammalt. Ju äldre desto bättre. Trots dess ålder, vad det nu är för något, så måste det ändå vara både rent och av någon sorts kvalitet. En plastig kamera från ‘82, duger endast om det är från antigen disney eller något av de större, kända märkena. Men helst ska det vara en hasselblad kamera från tidigt 50-tal. Är det en skjorta, så måste den vara kemtvättad men gärna också lite smyg-snyggt-cleant-chamigt-modernt insydd. Men helst ska det vara en fint bevarad GANT från det underbara 30-talet. Ja, ni fattar möstret.

Man kan väl se det här som något dåligt om man vill, men det skulle jag villja säga är ganska tråkigt sagt.

Låt säga att vi befinner oss i 2064. Du är i dina sena tonårs år och har bråkat klart nu. 2060-talets Ebba Grön har transformerats från saningssägare till allmänt arga. Din föräldrar hade rätt och du har accepterat att du gillar mode. Givetvis vill du kika tillbaka på vad som gjorts i tidigare generation, vad som influerat andra människor, vad som byggde gamla samhällen och vad som också lett till vad du själv nu lever i och njuter av nu.

Du väljer att hoppa tillbaka till 2012.

Fatta det då! Det kommer bli som att du hoppar in i en ålder som aldrig rikgit fanns. Som en portal tillbaka till tidigt 50-tal. Som att dom aldrig gjorde något, utan offrade sin tids mode till att skapa en enda STOR HYLLNING till 40-talets modeskapare. Är inte det FINT?

Eller.

Är det vi håller på med just nu framtiden. Vi hari accepterat att vi inte vill vara en i mängden, vi vill ha något gediget, något vi behåller och ömmar om och när vi köper något, är det något vi vill ta med oss in i framtiden.

Vem vet, och vem bryr sig? En gammal cocacola flaska ser hur som helst jävligt underbar ut. Det gör inte en modern plåtburk.

9:18am  |   URL: http://tmblr.co/ZbNTLxWroKsb
October 2, 2012
750 ord väger upp en podcast

En sak jag tänkt på är hur inlockad jag blir i andra kreativa människors värld och då framför allt i olika Podcasts. Det är något vackert i den uttrycksformen, den flyter på och går framåt i ett ganska högt tempo, men den finns också alltid där. Lite som ett mellanting mellan ett evigt och ett ständigt medium. Det går ju förstås att applicera på både en TV show och en tidning, men de känns inte lika involverande, inte lika levande och absolut inte like tidsnära, även om vi pratar om en 3 år gammal podcast som en 3 år gammal tv show.

Hur som lockas jag in.

Det blir som ett gift, jag VILL och LÄNGAR till att vara passiv. Vara i stunden och inte någon annanstans. Att vandra runt i en park klockan 5 på morgonen istället för att springa, att gå till jobbet istället för att ta bussen, att äta lunch ensam istället för med sällskap, det finns numera en tjusning i det. Det är också något jag ser fram emot, VARJE JÄVLA DAG, ser jag fram emot det. Och jag tror det är farligt. Jag märker hur jag influeras men också hur jag stakas upp. Stakas upp i någon form av ram som trollbinder mig till att passivt anta att detta är vad konversationen ska handla om, det är så här den ska föras och det är så reaktionen blev. Nyfikenheten på att hitta egen underhållning försvinner så sakterliga, för det är redan gjort för mig. Intressanta personer finns i en podcast, roligt tjöt i en annan och djupare tankar i en annan. Vad mer behöver jag egenligen? Inte så mycket tyvärr. Hela det här podcat beroendet har så sakterliga vävt in mig i ett plågsamt ointresse av min egen omvärld, ett ointresse av att hitta intressanta personer i min vardag. Och det är fan inte bra. INTE ALLS BRA.

Då är kanske skrivandet min räddning och jag fick genom Please Copy Me tag på en sida som heter 750words.com. Kanske är den min räddning, jag menar, bloggen använder jag ju knappt längre och skulle jag vilja det så vågar jag inte vara direkt öppen. Publiceras något här så, just det, så publiceras det också. Jag går igenom, jag kollar till, jag hittar på och jag raderar. Det har dock aldrig hänt att jag tagit bort ett inlägg, kanske har jag rättat stavfel, men ofta försöker jag lämna dom också. För publicerat är publicerat och det är värt något i sig. Något som går att lära av och se tillbaka på. Det är dessutom kul att läsa igenom sina inlägg, som jag själv vet att jag lagt ner tid och ork på att få till. Det säger så mycket om mig själv, vilket humör jag var på, vad som hände i livet just då och vad jag ansåg vara viktigt. Ser jag tillbaka på en tid där inget publiceras, då antar jag att det var en oinspirerad tid. Men i själva verket var det bara en tid då jag lyssnade på PÅ TOK för mycket podcast. 

11:58am  |   URL: http://tmblr.co/ZbNTLxUUovl6
September 4, 2012
Att vara smartare än IMDB

Jo nu var det så att jag och min flickvän, Irene, satt och kollade på en film. Vi kollade på Luc Bessons glimrande men ganska sorgsna mästerverk Léon. Fantastisk film såklart, inte så mycket att säga om det. Men det finns två saker som slog mig under filmen. 

Det första är hur Nathalie Portman, som jag tror får sitt genombrott här, uttrycker sin sexuella oskuld och att hon vill förlora den, då givetvis till sin nyfunna hitman-kompis/omedveten-pedofil-vän. Hon säger något i stil med att det kan vara en härlig känsla, om man är kär i personen man för första gången älskar med, men en hemsk och spänd upplevelse om det sker bara för att ske. Väldigt kloka och djupsinta ord från en 12-åring såklart, men det är inte det som slår mig, utan det faktum att hon slog huvudet på spiken i en beskrivning hur det var när jag, som 16-åring, började snusa.

Jag lockades av snuset länge, det var spännande och såg sådär göttit gött ut med folk som hade en putande överläpp och sakta suktade i sig något, för mig, osmakat. Det fanns en tilltro i mig att jag skulle bli del av någon slags gemenskap och att vi, snusare, tillsammans skulle kunna utveckla något intressant i den där gemenskapen. Kanske var jag inte kär i snuset när jag för första gången testade, men jag kommer ihåg att jag avskydde smaken men inte spottade ut den på 4 timmar. Nu sitter jag i Australien och, enligt schema, beställer in 10 nya dosor varje månad. Så kanske hade hon rätt ändå.

Det andra. Det är en annan tanke, en tanke som är fullt applicerbar på andra filmer också. Det är det där momentet som uppstår PRECIS innan någon av oss kommer på vad skådespelaren heter. Det hela börjar stadigt med att någon utbrister en fråga som inte får något svar, det går vidare i någon slags tystnad där bådas hjärnor febrilt fumlar mellan namn på troliga skådespelare, ledtrådar och ansikten. Men också stressen över att hinna före datorn, alltså tanken på att kunna gotta sig i att min hjärna är snabbare än IMDB’s datorbas. Båda har vi någon gång känt den och vi båda ber nu våra hjärnor att vässa sitt system för att munnen sedan ska kunna SKRIKA ut namnet och HELA KROPPEN ska kunna gå in i det där narcissistiskt stimulerande tillståndet; när jag var snabbare än IMDB!

Det går alltjämt en skräck igenom mig när jag ser att Irene lutar sig fram över täcket och sträcker sig efter datorn. Jag blir tyst och än mer fundersam. Jag tror att ett foto av mig när jag sitter där och tänker hade haft större en större likhit med något utpenslat av Picasso än vad jag faktiskt ser ut som. Jag tittar liksom in i väggen, bort från datorn för att inte av misstag få syn på något som skulle kunna förstöra känslan i att jag faktiskt kom på det, utan IMDB. Paniken börjar så sakteligen ta över och jag tänker mer på hur jävla gärna jag vill ha den där känslan, än vad personen i fråga faktiskt heter.

Och så händer det. 

Irene säger namnet och jag tänker. Fan. Det hade jag aldrig kommit på. Men så säger jag ändå något i stil med ‘aah såklart’ och vi fortsätter kolla på filmen. 

2:04pm  |   URL: http://tmblr.co/ZbNTLxSlk4Ab
June 19, 2012
If I could speak now.


What would possibly be the first sentence of Alexandra. (6 months)

Inside of my blatant aura of cuteness nothing can go wrong, nothing is threatening and what in the world could ever make me feel stressed? My life is simple and I am riding on a wave of joy, or… actually, I am riding on a gentle dolphin with the skin of an angel, taking me down that wave with a smooth smile on its face. My smile on the other hand, makes people around me melt and my two full time slaves gives my life just that extra kick down in the lovely chasm of laziness I created for myself. I mean, I even get fed while asleep. What could possibly go wrong in this scenario?

Normally a bitter morning is nothing for me, it is more of a panic that rinse through me when the light hits the window. Waking up is something just as awful as that huge rubber-cylinder of darkness that supposedly is crucial for my existence and I can not help myself from scream when it closes in on me. You know, I love pink. A color made to please even the most fragile creature, a color innocent enough to charm even the most overwhelming of evilness and a color bright enough to enlighten a whole world of what beauty is all about. For me, that is me and I do NOT deserve to be treated like some sort of bizarre rubber-cylinder-loving animal. I want a SPOON! NOW!

But, I also want to say. Thanks and I love you.


What would possibly be the first sentence of Zahra (6 months)

Weeell, how can I say this.

It is nothing that itches, it is nothing that annoys me and I am not sick, so what ever your preconceptionally loaded brain tells you about me, just stop it, you are wrong. What I actually feel like is to find some sort of magical way to practise, some help would be appreciated but I do not really count on it. I mean, I taught myself to do a side-roll so why would I need anyones help to stand up?

The thought of cool air streaming through my hair and at the same time hitting my face with a soft pressure makes my normally big and perfectly fine tummy tickle. The stinging but yet refreshing feeling grass must feel under my feet. Sand, mudd and thorns, flowers, twigs and wild odd berrys. I cannot wait, and please don’t make me! I don’t wanna lie here anymore! So someone just please, please and PLEASE teach me to walk already. I saw this big green field just around the corner that meets all of my criterias, lets go there? What about NOW?  

But, I also want to say. Thanks and I love you.

5:06am  |   URL: http://tmblr.co/ZbNTLxNgZy_g
June 14, 2012
Smaken som försvann

Det var ingen speciell dag, bara en vanlig dag, den dagen då smaken försvann. När jag var liten brukade den vara ganska saftig och omtumlande söt, den där smaken. Kolsyran var len mot halsen, i alla fall i jämförelse med alla andra alternativ, och burken likt utbudet av smaker har alltid sprakat av glada färger. Det fanns perioder i min uppväxt där den till och med passade att blanda med både det ena och det andra giftet, men ändå hittade hem och gjorde sig till rätta. 

Hade Facebook funnits vid den här tiden, eller dåvarande Lunarstorm varit en ‘gruppskapar community’, ja, då hade det funnits ett gäng, både exotiska, sura och söta grupper. Och jag, jag hade inte bara varit medlem i dem, jag hade också förespråkat, predikat och lyhört letat efter lika trogna medmänniskor att njuta ihop med, och motståndare att hata och avsky.

Men sen kom den, dagen då allt bara försvann. Det var som sagt inget speciellt med den här dagen, bara en dag då jag inte längre var intresserad av den här drycken. Smaken finns där, den finns i mitt subliminala och lever kvar likt en nikotincell som rent fysiskt kan vakna upp ur sin 40åriga dvala för börja skrika och kriga igen. Smaken finns i hjärnan, men inte på tungan. På tungan tonar den sakta bort från det jag vill den ska smaka och istället känner jag det artificiella sakta stimulera min motvilligt kräsna sida. 

Köper jag mig en läsk idag, då köper jag generellt en cola. Jag tror att jag attraheras av att jag känner igen mig i smaken, mer än att jag faktiskt njuter av att dricka en cola. Det fungerar lite som vatten, fast istället för att göra en smak platt så kan den faktiskt lyfta smaken till någon sorts socker-nirvana där varken tänder eller uttråkade hjärnor existerar. Men så var det inte med Fanta. Fanta var något speciellt, något jag njöt av och något jag såg fram emot. Men tyvärr är allt detta ett minne blott.

Smaken försvann och jag har köpt min sista Fanta. 

7:11am  |   URL: http://tmblr.co/ZbNTLxNMcEPu
June 5, 2012
Saltlakrits

Först. Det uttalas lackriss. Så nu när det är avklarat, utan varken fördjupning eller fjantig argumentation, kan vi lugnt gå vidare i denna texten. 

Jo den rockstjärna jag hoppas och tror att jag är, vet du med största sannolikhet att jag itne är på hemmaplan utan i Sydney. Landet där dom kör så dåligt att vänstertrafik börjades appliceras på regeringsnivå. Det är också landet där dom har så överdrivet mycket yta att bo på att ingen någonsin borde ha mindre tomt än halva småland, dock bor de ändå BOKSTAVLIGEN på varandra.

Men framför allt är detta landet HELT befriat från saltsmakande lakrits. Jag gick idag in i ett av den stora varuhuskedjan Westfields varuhus för att leta efter det egentligen enda jag saknar. Efter att ha stirrat klart på några uppenbart lidande hundar i bur, till salu av den enda sjuka anledningen att de som går förbi förhoppningsvis har mer hjärta en butiksägaren och släpper ut djuret, så gick jag in i en ENORM godisbutik. En butik SÅ STOR att inte ens alla versal-skrivna blocketannonser sammanslagna står emot dess ENORMA storlek. Jag kollar runt lite snabbt men inser ganska snart vad som väntar mig. Jag går fram till en, av naturliga aneldningar, fet tant som står bakom disken och frågar om dom säljer saltlakrits här. 

Nej.

Och så vänder hon sig om. Ingen tvekan, ingen eftertanke, inte ens en förklaring. NEJ.

Detta är anledningen till att jag blir så otroligt förvirrad av att dessa människor för det första äter en supersaltsörja på sin mackor till frukost, och dessutom spyr på allt vad kaviar heter.

Har du mer hjärta än hundbutiksägaren och förstår min desperation, vänligen skicka en påse lakrits till 80 Simpson Street, 2026 Bondi Beach NSW Sydney! 

1:01pm  |   URL: http://tmblr.co/ZbNTLxMoFYc6
June 4, 2012
PUG

Efter sådär tvåhundratrettio försök att ta sig upp på den stora och mjukt nedsjunkna ängen av dun nöjer jag mig med en hårdare och kallare plats. Det är ett för stort projekt och jag erkänner mig besegrad, för ikväll. Men tro inte att jag glömmer, det här är helt oacceptabelt och jag vet med säkerhet att jag kommer kunna ta ut min hämnd redan om några timmar. Vid det laget är det ingen som inte lullat sig långt bort till andra världar, så vaknar någon mot förmodan av mitt vidriga och förorenande illdåd så har dom ingen energi att bli arga ändå. En skottsäker plan som kan användas frekvent. Får jag säga mitt så vill jag att alla tar den i bruk. Låt oss använda den varje natt som denna, låt oss använda den varje gång vi hittar oss själva lämnade ensamma, även om det bara är för några minuter, låt oss använda den när vi faktiskt bara vill jävlas och låt oss använda den som en slags trygghet om natten. För VEM kan inte somna skönt då?

Jag är en envis jäkel, det måste jag medge. Men egentligen vill jag inte se det så, det enda jag ber om är konstant dygnet runt-närhet, många måltider, ett par skor och en matta. Mitt kaffe är uppmärksamhet och min morgonsnus är ett knä, det är två saker som inget levande borde få vara utan! Men om du trots allt befinner dig i det där ekande tidsspannet mellan allt och inget, ta mitt råd och sätt planen i rullning. Om vi alla bara marscherar i samlat led och konsekvent följer min plan, då kan inte ens EU sätta stopp för vårt älskade snus.

Kanske finns det dom med mer, kanske dom med mindre, men min energi måste jag få ut. Det är deprimerande att hållas tillbaka av ett system som först trollbinder dig, för att sedan aldrig släppa taget. Men samtidigt är det en skön vagga att vila i och så länge den finns där, om inte bara för att klaga på, utan för att faktiskt också använda, ja, då är jag nöjd. Men försvinner den. Om ens för bara NÅGON MINUT. Då ligger jag i ett hörn, inte fan i någon mesig fosterställning utan, i en sorgsen sidoställning och gråter ur mig de högst pitchade tonarterna tagbara på en fiol.

En sak som inte fungerar är att gräva sig under murar. Jag har testat och det tar helt enkelt för lång tid att gräva i jord. Så jag testade med heltäckningsmatta istället. Sorgligt nog är bieffekterna av detta inget IPREN kan återskapa och vad jag förstår så kan det bli ganska dyrt. Men, det är bara den svage som ger upp! Och kom ihåg, funkar INGET, finns det en plan. En plan större än alla religioners gudar ihopmixade till en krämig röra av makt och tillfredsställelse. En plan som, jag säger det en gång till, ALLA borde följa!  

Jag har en ganska ryckig livsstil, men det påstås vara på grund av min nyfikenhet. Detektivinfluerat letar jag upp både viktiga och oviktiga saker, hela charmen är att inte veta vad målet är. Och så länge det inte blåser, kliar eller låter från andra så kan jag i lugn och ro springa runt. Ja. Så länge systemet tillåter mig så klart. För allt som oftast rycker det till och då är det bara att följa med. Men ibland. Ibland får jag yta, stora ytor där mina öron kan fladdra och min lösa snusläpp kan guppa i takt med att mina korta vältrimmade kycklingben byter mark mot luft. Då mår jag så bra att jag inte vet vart jag vill, jag besöker alla hörn och upptäcker precis allt som finns att beskåda. Det är lika bra att njuta nu, för snart kommer systemet och suger tillbaka mig igen. Tillbaka till vardagen och tillbaka till varje kvälls stora utmaning: det stora lurviga fältet av dun. Fältet alla vill, men bara få kan nå. Och tyvärr ödslade jag all in kraft på ett annat fält, så jag får gott nöja mig med att krypa ner här bredvid. Men jag kryper ner med vetskapen om… 

SÅ är det att vara Patti Smith, en liten envis mops valp på tre månader.    

7:47am  |   URL: http://tmblr.co/ZbNTLxMjjRYc
June 4, 2012
MAINSTREAM!

För ett litet tag sedan bytte jag stad, ja, även land och kontinent faktiskt, men det låter lite för stort att säga så tycker jag. Det är inte så märkvärdigt egentligen, dom pratar ju samma språk här som där, dom är lika galna i snabbmat och har båda en stor jävla bro. Däremot har dom här en hängiven passion för Vegemite, en passion större än både konstiga sporter, inavlade avarter av söta djur eller sina låga pick-ups som dom döpt till ‘Ute’. Tror nog att företaget Vegemite har ett större inflytande på australienarna än vad deras egenvalda Julia Gillard någonsin kommer att ha. Ta rätt ton, så sjungs det med. Lite som Estrella-effekten där hemma. Och missförstå mig rätt (ett riktigt farmors uttryck det där), det är en passion lika vital som befogad, Vegemite är ju förbannat gott!

Väljer du att spendera lite tid här hos mig i framtiden så kommer du få lite annorlunda läsning än tidigare. Jag har tidigare försökt gå ner lite djupare och gräva fram något intressant i avgrundernas mörker, konstig fakta som kan kombineras med något trivialt. Det tänket och suget för det kommer nog alltid finnas kvar på någon nivå, men då i mer avskalad form. Det tar för mycket tid och slutar med att jag inte skriver alls. Istället kommer du få läsa lite om min omgivning, med allt vad det nu kan innebära. Den stora lena draken blev för stark och KANSKE finns det mer att hämta här i det ljumna vattnet. Idag blir min blogg MAINSTREAM

4:36am  |   URL: http://tmblr.co/ZbNTLxMj51w2
March 14, 2012
Historien om den Gyllene Tavlan.

Jag går längs California street. Det är soligt men blött. Det har regnat hela kvällen, men luftfuktigheten har inte tagit vid det minsta. Tvärt om, det är lätt att andas, det är kul att vara i San Francisco. Jag böjer av in på en mindre gata, där en aningen påverkad man står och frenetiskt spelar sin luftgitarr. För att köpa en lätt poäng frågar jag min vän om han tror att den är nyinköpt. Vi skrattar lite. Jag frågar vad han skulle gjort, om han någon gång hamnar på den där kalla hårda botten som utan tvekan är väldigt populär här. Han tänker inte länge innan han slänger ur sig; att han hade köpt sig en spade. Med en spade kan jag gräva ett stort hål och inreda detta efter behov. Det skulle kanske skulle vara skönt ändå. Bara bry sig om det mest primitiva. Jag undrar om han tror att han hade börjat öva upp sina färdigheter inom något ämne? Rita. Jag hade ritat. Blivit väldigt bra på att måla och rita. Det skulle också vara min väg ut, fortsätter han. Jag hade sett till att skapa mig en egen stil, en som beskriver livet från botten. Är inte det lite cheesy och kanske gjort då? Nej, sånt får folk aldrig nog av, speciellt inte om du är Svensk. Jag hade målat en bra tavla, visat upp den till någon gillat den. Jag hade tiggt till mig tillräckligt med pengar för att ta in på ett hotell med spegel och dusch, gjort mig fräsh och nailat den där jävla intervjun. Var det inte du som ville bo i en container? Nej, svarar han. Men det låter som en person jag hade gillat.

Tre trappor upp. En avklädd sal med stengolv och gamla betongväggar får liv genom otroliga målningar. Målningar och teckningar gjorda av studenter. Det ger inte direkt motivation. Bara ångest. Jag tänker på vad det blev av dom där människorna. Dom som måste ägnat stora delar av sina liv, stora delar av sin energi, sina intressen och sina pengar till att få de där förbannad strecken så perfekta. Vad har det blivit av dom? Jag frågar en lärare. Dom går kvar på skolan. Det är andra års elever som gjort dessa tavlor. Jag nickar med ett leende och en lätt suck. Obskyra jävlar!

Mitch Gibson är överhuvudet av denna lektion. En lärare i Sketching for Communication som i förra veckan fick ett ‘telefon grattis’ från självaste Steve Wonder. Han är ovanligt stilig idag. Lite funkig, men ändå medelåldersprydlig. Hans gråa skägg är en replika av en get och pulisongerna hans sträcker sig grova långt ner över båda kinderna. Han har stora Manchesterjeans och en ljus cardigan. Den ser varm ut. Det ser behagligt ut. Hans mössa är det som sätter honom i det mysiga facket av intryck. Han är en bra kille, med många historier och han älskar att berätta dom. Det gör han dessutom bra.  

Idag väljer han att berätta den om när han först fick ett verk publicerat. Det var förmodat ett par år sedan. Han är troligen nära 50 nu och kommer från en väldigt annorlunda familj, som han själv säger. Förvänta dig inte en intervju här, jag skriver bara som jag kommer ihåg från alla hans spontana sagostunder. Han växte upp med en mor, en far och en bror. Dom reste mycket och han berättar anekdoter om nästan alla platser som någon av amerikanerna i klassen kommer ifrån. Han berättar om ett liv i ett baksäte. Om lekar. Hans favorit kallar han ‘over emphasizing sounds’. Den går ut på att du försiktigt tappar ett av dina fingrar mot låret och låter ‘BOOOOOOM’ med en kraftigt dramatisering av basljudet. Sen går det snabbt över till den andre. Jag får en känsla av en ganska uttråkad kille. Men jag tror jag har fel. Det här är en man och var en pojk, som alltid haft lugnet som bästa underhållning. Det finns inget som kan göra denna herre uttråkad, jag tror alltid han kommer hitta ett sätta att underhålla sig själv. Och förmodligen lärde han sig det i baksätet på den smutsgåra kombin hans far körde runt honom i.

Han sätter sig tillrätta på en av de pallar som erbjuds. Han samlar klassen runt ett staffli och ska berätta för oss om ‘The Golden Ratio’. Vad är nyttan med denna regeln?

Han börjar från början. Från andra sidan bron, där han envisas med att bo, trots en förmodad stabil inkomst. Han har tidigare visat upp otroliga skisser av personer på tåget, berättat om gamla russin-asiater som tvingat honom att bära tunga väskor innan jobbet. Om utställare och om fantastiska utsikter. Där startar han. Han åker in emot staden. Hans mor har fått 40 000 dollar av en avlägsen släkting från Boston och ger honom hälften. “Gå på college och få dig en utbildning”, hade hon sagt. Hans dröm hade alltid varit att gå på konst skola, och han berättar förundrat över barnaminnen av tavlor hans ganska snedvridna mormor hade haft hemma. Han trillar i alla fall in här en dag. På Acedemy of Art. Han bryr sig inte om betyg säger han, det hör inte riktigt hemma här. Vill man bli bättre är det bara göra så gott man kan, varför ens försöka leva upp till något, det går ju inte göra bättre ändå. Han är väldigt varm när han berättar och han fortsätter med att beskriva skolan. Alla fantastiska elever. Alla lektioner han hade och lärare han avgudat. Jag sitter ihop sjunken på min pall och låter honom måla upp en bild. Av ett liv. Han gör detta otroligt bra och det slår mig flera gånger vilken fantastisk berättare han är. Han varierar skickligt tonlägen, han varvar coola, förstärkade ljud med djupa beskrivade ord. Han är superlativens mästare! Han ställer snabba, välplacerade frågor och går vidare i helt rätt takt, när han själv besvarar dom. Han är helt enkelt av den där perfekta konstnärs-typen. Den alla vill bli, men så få lyckas med. Jag avundas för en sekund men släpper snabbt tanken och lyssnar vidare.

Spring Contest, that’s the place to be youh allh, säger han och vevar lite med handen. Spring Contest är en tävlig för elever på skolan. För att få delta måste en lärare i ditt område rekommendera dig och där igenom får du en plats. Många stora namn kollar på elevers verk här. Inte bra konst, utan hela skolan deltar. Det bjuds med andra ord på allt från reklam till 3D animationer. Han säger sig ha insett detta tidigt och gjort allt för att få vara med. Han kom in redan efter första året. Han beskriver sin enorma stolthet och rådnar nästan lite när han berättar hur han överdrivet muntert predikat om sin tavla för intet ont anande förbipasserande. Han var trots allt bland dom sämsta i hela lokalen. Det inser han nu. Kanske även då. Men det gjorde inte så mycket. Han var glad att få vara med. Han bestämmer sig för att vara stolt, ändå.

Ett år går snabbt, och det gör två också. Och när han kvalar in för fjärde året i rad, då bestämmer han sig för att vinna. Han har fått nys om något som kallas för ‘The Golden Ratio’. Det är inget han har orkat bry sig om det minsta, då det till viss grad involverar matte. Men när han börjar läsa om det märker han att många kända konstnärer har använt sig av detta. Han börjar bli nyfiken och bestämmer sig till slut för att ändå använda sig av den där formeln till sin tavla. Han vandrar ner till sin lokala konstbutik. Han inhandlar ett ryskt överdrag, en ram och ett par nya penslar. Han blötlägger den ryska linneduken och låter den torka, drar den med bestämd hand över ramen. Noggrant. Han finular med det tills den besten är rak och redo för action. Han börjar måla. Jag har inte den jävla blekaste, men jag vill se en koncentrerad och spänd min, med en frenetisk och avslappnad handled föra pensel från duk till palett. Jag vill se svett och jag vill se ångor i motljus. Jag vill se tomma tonfiskburkar och en halvfull flaska whiskey. För det var så han beskrev sitt verk. Det bästa han någonsin gjort. Det var starkt. Han var nöjd. Och då krävs det både svett och tonfisk, eller hur? NU är det tävling!

Han vinner inte tävligen.

Han kommer inte ens tvåa.

Men han säger sig vara ganska nöjd med att faktiskt fått vara med, ännu en gång. Jag vet att han ljuger. Han börjar fippla med skägget. Det där skägget som ALLA i lokalen garanterat har suttit och suktat efter att få rycka i. Det där skägget som ger både karaktär och aura. Han har rört det en enda gång innan. Jag vet, för att det har retat mig. RÖR SKÄGGET! Varför har du det om du inte tänkt pilla med det?! Så, han ljög. Tro fan han ville vinna. Men det sa han inte.

Han går nu sista veckan i skolan och ska snart börjar ‘jobba’. Det är såklart en instabil framtid som väntar runt hörnet. Han går förbi ett bord med broschyrer från skolan. Han tittar snabbt till och går vidare, men stannar därefter abrupt upp och vänder om. Han tar upp en och kollar noga. Det är HANS tavla. HANS! Och den är publicerad. På en jävla broschyr, visst, men det är tryckt. Någon har valt den, någon har granskat den, någon har skickat iväg den och någon bläckig kille har tryckt den. Hans första publicerade verk. Men. Nu råkar det vara så att Academy of Art ramar in hela den här staden. Det finns bokstavligen tio byggnad för alla ämnen, och vart du än går, från North Beach till SOMA kommer du se reklam för skolan. Den reklamen innehöll denna gången tavlan.  Den syns runt om i hela stan, på affischer, på bussar och den är med i all marknadsföring i över ett år.

En rik känd man som han inte vill nämna vid namn, köper hans tavla. Den går för ett hemligt pris, men ett pris som betalar många hyror framöver. Han tar emot samtal från människor som ingår i ‘the circles’ av den här personen. Det är så det fungerar bland dom där, säger han. Han målar nu sin egen konst och lever gott på det.

Så.

Var den där Golden Ration till någon nytta? Alla skrattar. Men han byter ton och frågar sig själv högt: ‘Jag vet inte’. Jag fattar den fortfarande inte riktigt.

6:41am  |   URL: http://tmblr.co/ZbNTLxHzB7lf